Mina kompisar (...ehe.. personalen...) hälsade på mig på sin semester. Här är vi i rastgården.Det syns inte på bilden att vi är i Båstad. Samantha maskar som vanligt under någon buske. Jag blev väldigt glad när dom kom. Ja, jag kände mig faktiskt alldeles yr i mössan av glädje och spänning när de kom. Det händer ibland. Plötsligt har hjärnan släppt från sina fästen liksom och jag hör mattes röst bara som i ett rus-sus långt borta. Jag har har fått öva mer i sommar på att möta hundar. Fast det har inte blivit 22 om dagen. Men jag har fattat hur matte vill ha det. Jag veeeet hur hon vill ha det. Hund=Köttbulle hos matte. Men jag kan inte riktigt. Än. Men det går bättre!
Idag tvingade matte och jag Gurra ur sängen och åkte till skogen. Gurra försvann när matte plockade blåbär! Jag fattade ju att jag skulle få leta så jag kände hur hjärnan började släppa sådär litegrann igen. Men matte bara käkade blåbär. Då gjorde jag det också. Sen fick jag äntligen gå! Gurra hade gått en svår och spännande väg (matte höll på att slå ihjäl sig) ojj vad hon höll emot i linan, jag trodde nästan hon menade att jag skulle stanna. Men det gick ju brant utför över stenrösen och sen brant uppför över stenrösen och upp på ett stort klippblock där det luktade jättemycket Gurra men han var inte där. Då blev jag lite förvirrad och kastade mej lite obetänksamt ut ner från jättestenen ut i stenröset. Ja, jag sa ju att hjärnan släppt på ett par ställen nu. Jag hittade Gurra bakom en gran alldeles intill. Det firade vi med fikastund på klippan (där Gurra suttit medans han väntat på oss! Jag visste det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar