Jag har varit bortbjuden. Vi tog Roslagsbanan. Det känns lite spännande att åka tåg men jag vet hur man gör. Jag satt och spanade mot dörrarna och hoppades att det skulle komma in någon spännande. Till exempel en hund. Matte satt och spanade mot dörren och hoppades att det inte skulle komma någon spännande. Särskilt inte någon hund.
Vi gick in där vi skulle gå bort. Det kändes som att jag träffat dom förut. Jag lukt-besiktigade deras lya. Det tog ungefär 120 sekunder. Ledaren i deras lya luktade lax och lät glad på rösten. Jag prövade om det gick att utverka någon lax. Försöket misslyckades dock vilket fick mig att fundera över om det här med att ”vara bortbjuden” skulle medföra några som helst fördelar för mig. Jag inspekterade julgranen. Noterade diskret dekorationerna. La mig på mattan. Fick beröm. Matte såg nöjd ut.
Men i mitt mörka inre smidde jag planer…
Inget föll från bordet. Inga pepparkakor. Inga dadlar. Inga chokladbitar.
Men jag hade bestämt mig för att inte gå lottlös från ”bortbjuden”. När matte, husse och de andra lagt ner och delade bytet f´låt laxen gjorde jag några rundor under matbordet. Ingen utdelning. Nedrans.
Efter en stund lutar de sig lite tillbaka. De halvvuxna människovalparna drar sig tillbaka till TV-spelen. Utfodringen verkar avklarad. Jag håller mig i bakgrunden. Inväntar rätt tillfälle.
Nu. Den övriga flocken rör sig i grupp mot valparna och deras TV-spelande i valplådan. Endast ”lax-ledaren” och hennes hanne dröjer sig kvar för att dölja spåren efter jakten och måltiden. Jag är ensam med granen. Slick. Slick. Kollar så att ingen kommer. Där hänger nämligen pepparkakor i snöre. Med kristyr. Slick. Jag gillar att vara bortbjuden. Ingen ser mig. Får snöre i munnen. Snöret lämnar jag på golvet.
”Jag får be om ursäkt att jag inte höll ögonen på min hund” sa matte lite senare, ”hon har ätit upp dekorationerna i granen, här ligger bara snöre kvar”
”Ja men hon har i alla fall inte lämnat några smulor på golvet” sa lax-ledaren med den glada rösten.
På vägen hem morrade jag lite åt konduktören för han verkade vilja ta mattes biljett.
Vi gick in där vi skulle gå bort. Det kändes som att jag träffat dom förut. Jag lukt-besiktigade deras lya. Det tog ungefär 120 sekunder. Ledaren i deras lya luktade lax och lät glad på rösten. Jag prövade om det gick att utverka någon lax. Försöket misslyckades dock vilket fick mig att fundera över om det här med att ”vara bortbjuden” skulle medföra några som helst fördelar för mig. Jag inspekterade julgranen. Noterade diskret dekorationerna. La mig på mattan. Fick beröm. Matte såg nöjd ut.
Men i mitt mörka inre smidde jag planer…
Inget föll från bordet. Inga pepparkakor. Inga dadlar. Inga chokladbitar.
Men jag hade bestämt mig för att inte gå lottlös från ”bortbjuden”. När matte, husse och de andra lagt ner och delade bytet f´låt laxen gjorde jag några rundor under matbordet. Ingen utdelning. Nedrans.
Efter en stund lutar de sig lite tillbaka. De halvvuxna människovalparna drar sig tillbaka till TV-spelen. Utfodringen verkar avklarad. Jag håller mig i bakgrunden. Inväntar rätt tillfälle.
Nu. Den övriga flocken rör sig i grupp mot valparna och deras TV-spelande i valplådan. Endast ”lax-ledaren” och hennes hanne dröjer sig kvar för att dölja spåren efter jakten och måltiden. Jag är ensam med granen. Slick. Slick. Kollar så att ingen kommer. Där hänger nämligen pepparkakor i snöre. Med kristyr. Slick. Jag gillar att vara bortbjuden. Ingen ser mig. Får snöre i munnen. Snöret lämnar jag på golvet.
”Jag får be om ursäkt att jag inte höll ögonen på min hund” sa matte lite senare, ”hon har ätit upp dekorationerna i granen, här ligger bara snöre kvar”
”Ja men hon har i alla fall inte lämnat några smulor på golvet” sa lax-ledaren med den glada rösten.
På vägen hem morrade jag lite åt konduktören för han verkade vilja ta mattes biljett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar