Ett ljuvt minne

Matte följer med ut! Det har inte blivit så långa promenader som jag hoppats på men i alla fall! Matte verkar inte vilja gå särskilt fort så jag måste anstränga mig jättemycket att gå långsammare än vanligt. Efter den här veckan hemma vet jag väldigt bra hur min stol känns att ligga i, och väldigt bra hur sofforna känns att ligga i…

Jag längtar efter en utmaning.

Matte och jag tränar ibland på några inomhussaker. Vi har två svåra grejer på gång. Jag tycker det är lite jobbigt för jag fattar inte riktigt vad matte menar att jag ska göra. Vi sitter där i köket och glor på varann. Länge. Matte med en gobit i handen som hon VÄGRAR släppa ifrån sig! Jag prövar allt jag kan - visa var matte har näsan, viska i hennes öra, morr-prata, vinka, ligga, sitta, städa, hämta leksaker osv. Men sjutton heller att hon släpper ifrån sig nåt gott! Men jag jobbar hellre med det än att göra ingenting. Men man tröttnar ju lätt om det bara är svårt hela tiden.
Jag längtar efter ett roligt spår!
Dagen innan jag flyttade till Ådi (och matte till sjukhuset) så fick jag tag på ett matte-spår. Det var riktigt kul! Jag åkte med Freya när hon fick köra vår bil med husse. Matte fick tydligen inte åka med för hon klev av och gick in i skogen. När vi åkt färdigt i bilen gick husse, matte och jag på promenad. Efter en stund tog matte fram selen och linan och då blev jag lite spänd och ännu gladare än jag var innan. Strax pekade matte in i skogen. Jag hade redan kört ner mitt platta tryne i blöta lövhögar och var liksom redan igång. Då kände jag plötsligt att det luktade matte där och lite av sånt där… vad heter det… aaa… som det luktar i badrummet när matte borstar tänder… mint? Sen var det bara att köra, det var härligt! Allt var solklart utom vädret, det var som en uppenbarelse! Jag var stensäker hela vägen! Nästan. Hade jag haft för bråttom? Varit för självsäker? Övertro på min förmåga? Och vad skickade matte egentligen för signaler bak i linan? 30 meter från spårslutet var det som det försvann bara… Jag tyckte att jag hittade det både här och där men nej, och matte hade släppt linan och stod kvar i skogen och följde mej inte längre… Jag kände mig förvirrad och lite håglös när jag på måfå släntrade iväg utmed en stig. BRA HEIDI! skrek matte och jag låtsades att jag visste vad jag gjorde och körde nosen i backen. Och där var det! Vidare, vidare och plötsligt stod jag i en hög av köttbullar och där hängde en sån där smarrig tandtuggis i ett träd! Vad det tuggisen som hittade mej eller jag som…?
Matte var skitglad i alla fall! Hon sa att hon glömde att hon var sjuk i magen och att det här var den bästa spårningen någonsin! 500 meter långt, 60 minuter gammalt och jag gick mitt i spårkärnan nästan hela tiden sa hon och pussade lite för mycket på mig.