Ingenting hade jag gjort på heela dagen. Dötrist. Jag hade liksom gett upp, dåsade timme ut o timme in i min slaf. Vid sextiden började matte röra på sig. Tog på sig byxorna med alla fickorna. Då anade jag att det kanske, kanske skulle vi komma utanför dörren iallafall. Det regnade nu. Jag brukar inte gilla regn. Men inte ens det spelade någon roll, äntligen skulle vi göra nåt! Tog bussen. Till hundklubben. Ohoj, där piggnar man till. I regnet. Vi träffade lite hundar och människor. Några hade jag sett förut. Men jag förstååååår inte varför man går till ställen med hundar, man aldrig sett förut, om man inte ska nosa, leka, morra, kela, utmana eller gööööra nåt med dom. Förklara det för mig! Detta är mitt livs stora gåta. Matte tyckte det var viktigare att hasa runt i blöta gräset och läsa på skyltar som ingen av oss begrep. Det här ska vara skoj, säger dom, sa matte och försökte verka övertygande. Jag vet inte. Jag försökte gå till dom andra hundarna. Det blev varken rally eller lydnad sa matte. Sen promenerade vi den timslånga vägen hem. Det tyckte jag om. Vi stannade på vägen och delade på mattes smörgås och banan. Det tyckte jag också om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar