På spåret eller i spåret?

Jag har varit lite förvirrad. Igen. Vi åker till skogen. Husse springer iväg in i skogen. Jag vill springa efter. Jag får inte springa efter. Matte vill att vi ska börja med att GÅ. Jag fattar! Jag ska spåra! Kul!
Jag får inte spåra? Ingen sele? Inte ens galoppera i 180 km/tim? Så har det varit några gånger nu. Förvirrande. Ibland spåra. Ibland inte spåra.
Så plötsligt dyker det upp nån flåsande människa bakom oss. Matte bjuder på fickljumma köttbullar. Jag sneglar på den som flåsar förbi medans jag käkar köttbulle. Snart snart ska jag nog få sätta efter henne. Så är hon borta. Ner med näsan i sågspånsstigen. Jag uppfattar dom som varit här nyss. Flåsaren, husse, en hund, en annan flåsare, husse igen. Jag vill framåt framåt. Matte går fort men för sakta om jag får tycka nåt. Så börjar matte faktiskt springa lite. Tjoho! Äntligen! Jag kastar mig iväg. Tjong! Tvärstopp. Javisst ja. Koppel. Matte säger nära-ordet och då smakar det nästan köttbulle i munnen så jag kollar in mattes hand och då börjar hon springa igen(tjoho!) men jag måste bara kolla in köttbullen o matte blir jätteglad och säger snälla saker och jag upptäcker att vi springer brevid varann istället för matte långt efter och jag travar och försöker äta köttbulle och matte är glad och jag undrar vad vi gör och varför och vidare, vidare i skogen med sågspån under tassarna och matte säger snälla saker och nära-ordet och det rycker inte i halsen nånting och förvirringen upphör. Jaha!