Drag i skogen

Jag tog med mig husse o matte på promenad. På Roslagsleden. Dom tycker det är trevligt att komma ut lite. När vi gått en liten bit in på stigen så ville inte matte följa med längre. Jag fattade inget! Hon bara stod där kvar på stigen och husse drog i mitt koppel och sa kom! kom! Matte verkade inte bry sig om oss så jag följde väl med husse då. Efter en stund dök matte upp där vi stod o väntade längre fram, tittade på klockan o sa "det blir nog liggande minst en timma innan vi kommer förbi här igen".
När vi skuttat genom skogen en bra bit över en timme var vi plötsligt tillbaka alldeles intill det där stället där matte inte ville följa med förut. Matte har lånat spårsele o spårlina av kompisen Anne. Nu fick jag på mig den lånade selen och matte trampade runt lite osäkert o tittade på mig hela tiden. Jag nosade lite där men fattade inte riktigt vad hon ville, jag var trött nu och dessutom hade jag ju gått i mattes "spår" en lång stund på vår väg tillbaka... nä har var ju inget nytt liksom...
Sen sov jag hemma i soffan under eftermiddagen. När husse skulle till springspåret ville matte att hon och jag skulle hänga med. Gärna för mig! Lillmatte hängde med och när vi kom fram fick jag selen på igen o lillmatte gick iväg. Och jädrar i min leklåda - det här kan jag! tänkte jag och piggnade till! Så fick jag så klartecken. Tur att jag visste att jag e bra på det här. Det var lika bra att strunta fullständigt i min taffliga matte som hängde bak i linan. Linan såg ut som ett ormbo i famnen på henne redan efter 30 meter. Inte verkade hon tro att jag skulle hitta lillmatte heller! Visst visst, jag sprang hit o ch dit och runt som om jag var helt yr i mössan men vadå? Lite skoj ska man väl få ha? Jag kände genom linan hur matte blev mer o mer osäker men jag tänkte att hon kan inte det här ännu, jag får ha överseende. Precis när matte försökte avbryta och få mig att stanna hittade jag vår Freya bakom en gran! Gissa om matte kände sig korkad! Min lillmatte Freya (hon e inte så liten förresten, snart 17) hade gummiringen med sig, så vi hade dragkamp där bakom granen. Ha! Jag kunde lätt ha dragit omkull henne om jag velat! Matte hade svansen mellan benen och stod och såg skamsen ut och bedyrade att hon aaalllldrig mer skulle lägga sig i när jag spårar. Jaja, vi får väl se... hon tror hon vet så mycket. Matte o Freya bestämde sig för ett försök till. Trodde dom det var en slump att jag hittade Freya eller!? Nästa omgång var matte ialla fall helt tyst där bak, hade lite bättre koll på linan och hängde med rätt bra fast jag sprang i cirklar. Matte höll tyst men jag kände nog att hon tänkte "oj hur ska det gå" och "jag hänger med om det så ska ta en halvtimme". Men då hittade jag Freya! Då höll matte på att pussa ihjäl mig och skinkbitarna haglade i skogen. Ja se det var en festlig stund!